Midsommardagen 1887 inträffade en svår brand i Husum, då så gott som hela samhället lades i aska.
Elden började på kolbacken, där ett större magasin tändes, och i den hårda nordvästliga vinden spred den sig snabbt ner mot tätbebyggelsen.
Folk fick i hast utrymma sina bostäder och söka sig till ångbåtskajen, där såväl folk som fä samt allehanda slags husgeråd och andra saker lastades i pråmar och fraktades till skären utanför Husum.
I hamnen låg en fullriggare som var nära att brinna upp. Besättningen hade gått i land och kaptenen var ensam ombord när eldsflagorna hotade tända fartyget. Men besättningsmännen kom skyndande, hissade segel och lämnade hamnen.
Mitt i farozonen – uppe på Pellesbacken – låg en stuga som elden inte orkade på. Lågorna formligen slickade väggarna, men gården skadades inte. Varför?
Jo, inne i den låg en barnaföderska. Barnmorskan, Elisabet Nordin, hette hon, hade redan kommit. När elden kom svepande från kolupplaget och flagoma tände stugans tak, sprang barnmorskan ut på gården och slog mot en tvättgryta med ett vedträ.
På så sitt kallade hon dit folk som stod på taket och släckte så fort en låga slog upp. Och under tiden födde kvinnan ett duktigt gossebarn. Gården finns ännu kvar.
Nya Norrland 30 juni 1955.