Man satte upp en “lerbråk” som kördes med häst och ältade samman blålera, sand och vatten till en lagom fast “gröt”. Denna lerbråk bestod av en stor, särskilt tillverkad “tunna” med ett hål på sidan nertill. I centrum av tunnan var nedsatt en “spindel” = en grov stock vari man inpassat kraftiga järnpinnar. I spindeln var fäst en “flygel” som gick ut åt sidan, i vars ände en häst spändes fast som drog lerbråken runt.
Spindeln skulle röra om den ifyllda massan som sedan avsågs släppas ut genom den luckförsedda öppningen i tunnans nedre del. Detta fyllde man – både män och kvinnor – i trämått 3x6x12 tum och man fick då ett “rått” tegel. Det fick ligga på en plan för att torka en tid innan det lades ihop efter ett visst system till en ugn med kanaler, där man eldade och brände teglet. Det blev ett delvis kanske något ojämnt, men mycket hållfast tegel.
Det ansågs vara ett specialistjobb att lägga en ugn och bränna den så att teglet blev lagom hårt bränt. En tid drevs propaganda för obränt tegel av lera och sågspån, som tillverkades på ungefär samma sätt med lerbråk och soltorkning. Det såg bra ut, men var otåligt för åverkan.
Det hände att en sugga bröt sig ut genom en sådan vägg. Sedan kom det ur bruk. Som tur var hade det inte använts till skorstenar.
Vår målsättning är att mäta upp och göra en kopia av denna lerbråk som inte har skyddats mot väder och vind!
Lerbåken har flyttats!