Vid ordinarie tinget med allmogen av Arnäs, Grundsunda och Nordmalings pastorater den 2 december 1714 insända rannsakning och dom, hur länsman Per Svensson i Levar för rätta ställt och anklagat ogifta Lars Olofsson (25 år) och Märet Persdotter (24 år) från Håknäs i Nordmaling, vilka efter något nekande och granskande i deras brott samt föregivande som ska hon ha skadat sitt oäkta foster vid Laxgården och 14 dagar före födseln haft blodgång.
Omsider frivilligt och ingående bekänt att de år 1713 på Mickelsmässtiden före och efter så ofta de ville under de tjänat i lag med varandra på kronofogdens Olof Westmans nämnda hemman, hade med varandra haft olovlig beblandelse, dock inte under äktenskapslöfte, och när Märet Persdotter vid Matsmässtiden där efter bekänt för Lars Olofsson, att hon var havande,
hade han bett henne att inte visa det för någon och att hon skulle akta sig noga att ingen kunde förstå och när hon tredje söndagen efter midsommardagen 1714 på ladulogen i Håknäs där hon och Lars Olofsson legat, födde barnet, hade hon velat låta det leva men han inte, utan befallde henne ta livet av det och sedan gömma det, så att ingen skulle få se det i mening att denne deras onda gärning inte skulle bli uppenbar,
hade Lars Olofsson som legat bredvid henne när hon blev sjuk, skurit navelsträngen på fostret men ingendera ombundit och så snart navelsträngen varit avskuren hade barnet börjat gråta, varpå hon efter avtalet med Lars, lagt sin halsduk endast över munnen på barnet och sedan svept det in i fällen så det kvävdes men nekar att ha rört det på något annat sätt.
Där efter hade hon med bägges råd och samtycke på åtskilliga ställen vart efter annat lagt det å lönn till dess hon under andra halva veckan måste hon erkänna för sin matmoder Margareta Gropman, då fostret hade hittats av tre hustrur och enligt dem var fostret fullgånget men på näsan hade över bägge ögonen haft en stor blå svullen fläck och hullet på samma fläck var blodlupit men inte något hål, på andra ställen på kroppen, av fostret hade det inte blivit tvättat och var mycket blodig, hade det inte något fel haft, eljest har det funnits haft svart hår och naglar.
Dessutom ville Märet Persdotter först inte erkänna att hon varit havande för matmodern utan med många invändningar sökt att gå denne deras grova gärning ifrån sig men sedan hade båda erkänt, efter att de i samråd med varandra med flit dolt och för ingen uppenbarat för födseln samt vid själva födseln sökt enskildhet.
Häradsrätten har efter 2 kapitlet Högmålsbalken och Kgl. Majt:s förordning av den 15:e november 1684 om barnamord, samt den 29 juli 1698 angående rådsbane (den som anstiftade och eggade till gärningen), dömt både Lars Olofsson och Maret Persdotter såsom uti detta barnamordlika delaktiga att mista livet och karlen steglas samt konan på bål brännas men barnet, att likmätigt 10 § uti Kyrkolagens 18 kapitel avsides på kyrkogården begravas.
Resolution:
Såsom föregående häradstingsrättens fällda utslag i detta mål är på goda skäl och de däruti åberopade lagens rum och Kgl. Förordningar grundat. Alltså prövar den Kgl. Rätten rättvist det samma att gilla och stadfästa så att de sig själva till välförtjänt straff och andra sådana missdådare till skräck och varnagel, ämnar Lars Olofsson att halshuggas och huvudet sättas på en påle och den övriga kroppen läggas på ett stegel. Märet Persdotter skall också halshuggas och sedan brännas på bål. Angående barnets begravning så gillas lika som häradsrätten förordnat.
Stockholm den 21 februari 1715.
Gävleborgs läns landskansli DIIa:16 sid 62.