Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957

Jag tror jag spricker av nyfikenhet om det inte blir dags snart att presentera Honnörsflickan!

Flera timmar innan Ulla-Britt Lindström från Dombäcksmark i Husum skulle presenteras och koras till Sveriges Honnörsflicka 1957 i Kungsträdgården, hade damen, som yttrade de här orden, fattat posto på första bänk för att, som hon sa, på riktigt nära håll få se ”den duktiga flickan”.

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957.

För sina bänkgrannar berättade hon att hon hade följt tävlingen från dess början, och att hon hade röstat just på Ulla-Britt, varför hon också måste vara med och hylla henne i Kungsträdgården.

Detta var bara en av de många små scener som utspelades under den långa väntetiden före programmets början. Folks intresse för vad som komma skulle, det strålande vädret och sist, men inte minst, den stora publiktillströmningen, gjorde att man kände föraningen av en succé. Och succé blev det, och det riktigt ordentligt.

40 000 personer — säsongrekord!

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957.

Redan några timmar innan ½8-slaget hade förklingat vår alla platser upptagna, och tusentals hade försett sig med bra ståplatser. När Kungsträdgårdens egen signaturmelodi ”Stock­holm är Stockholm” tonade ut i den härliga junikvällen och dränkte allt spårvagnsgnissel och motorbuller, stod det cirka 40 000 personer framför scenen, och några hundratals bakom. Med andra ord kunde man notera säsongens hittills största publikkväll.

Föremålet för denna kolossala uppmärksamhet var alltså 23-åriga ångermanlandsflickan Ulla-Britt, som dagen före hade kommit flygande till Stockholm för att några dagar få koppla av ifrån det vardagliga och få känna sig som en drottning.

— Detta är mitt livs hittills största ögonblick, sa Ulla-Britt, medan hon stod och väntade på att det skulle bli hennes tur att trippa in på Sveriges största friluftsscen. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. Det hela är som en enda stor dröm.

Så fick Ulla-Britt helt plötsligt något vemodigt i sina stora, blå ögon:

— Pappa och Kjell skulle ha varit med nu, men jag tänker på dem, och jag är saker på att de just nu sitter hemma och tänker på att jag är här i Kungsträdgården. Så snart jag vaknar i morgon bitti skall jag skriva ett långt brev till dem och berätta allt — det värsta är att jag kan inte med ord beskriva hur allt detta känns.

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957.

Mer blev inte sagt. Det var snart dags för entré, och vi hjälpte Ulla-Britt att rätta till den sommarlätta blå- och vitprickiga klänningen, som Saléns förärat henne på förmiddagen. Ett par hårstrå lades tillrätta i sista ögonblicket, och så blåstes en fanfar…

Med famnen full av röda och gula rosor uppenbarade sig Ulla-Britt på scenen. Den tusenhövdade publiken applåde­rade livligt och tolv herrar från Räddningskåren, iklädda olika

[här har Kungliga Biblioteket inte kopierat den vänstra marginalen, varför bokstäver och ord saknas markerat med ett – framför det avslutande, inom hakklammer orden ersatt] -er, symboliserande kårens — ”till lands, till sjöss, i luf[ten] i under vattnet”, gjorde flott — för Sveriges Honnörsflicka.

[En] charmfull flicka gör entré på scenen…

[Vid] mikrofonen väntade Kungs[trädgår]dens egen populäre och —ke programledare Hagge [Geigert], som intervjuade Ulla-Britt [om hen]nes arbete hemma på går[den] oc[h] hennes intresse och fram[tidspla]ner.

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957.

När Ulla-Britt på sin —ade norrlandsdialekt berät[tade hu]r hon efter modems död för [10 år (modern död 1947-07-27)] sedan och efter faderns [olycks]händelse strax efteråt haft —et för hemmet, blev — utan —ft — många av den kvinn[liga pu]bliken så rörda att de, fällde [både e]n och två tårar. Man kan [helt en]kelt inte låta bli att tycka om Ulla-Britt.

Hon är inte bara mycket duktig och en god repre­sentant för den svenska ungdomen när den är som bäst, hon är också mycket söt och har ett okonstlat charmfullt sätt, som man fängslas av. När Hagge Geigert utbringade ett fyrfaldigt leve för Sveriges Hon­nörsflicka 1957 hurrades det som de väl aldrig tidigare hurrats inne i Stockholms centrum.

Då och då under intervjun hade Ulla-Britt sneglat undrande mot en röd MG sport, cabriolet, som körts upp på scenen, och som framtill var prydd med flaggor, som bar texten ”Sveriges Honnörsflicka 1957”.

När tiden var mogen talade Hagge om för Ulla-Britt att just den bilen stod till hennes förfogande under hela stockholmsvistelsen. Stinn, av förvåning och glädje stod Ulla-Britt och bara tittade på den luxuösa vagnen. Till sist kom det:

— Ja, men jag har inget körkort.

Var inte orolig för det. Du skall även få en privatchaufför, som kör dig vart du vill, sa Hagge och presenterade ”honnörschauffören”, Ulf Ekman från Räddningskåren.

Guldarmband från Såningsmannen

— Jag hoppas jag får åka fort nu, inflikade Ulla-Britt med en glimt i ögat när hon hörde Ekmans lov­ord om bilen. Ekman svarade med att slå ihop klackarna och göra honnör och sedan ställa upp vid bilen. Den gesten fick väl tolkas som ”Precis som ni behagar”.

Så var det dags för ny fanfar… Räddningskårens direktör Raymond Sjöqvist korade Ulla-Britt till Sve­riges Honnörsflicka 1957 samt över­lämnade en gåva från Såningsman­nen — ett stiligt guldarmband. Fanfar på nytt och Ulla-Britt neg, log och vinkade innan hon försvann bakom scenen.

”Vi vill se Ulla-Britt” började publikens kvinnliga inslag att ropa oupphörligt tills Ingeborg Nyberg uppenbarade sig i söt sommarklän­ning och med hängande flätor. Me­dan publiken njöt av hennes väl­ljudande stämma gratulerades Ulla­-Britt inne i logen till hederstiteln och till sin succé på scenen.

Det var handtryckningar och hjärtliga ord från Leif Kronlund och hans stora orkester, från Bertil Boo, Martha Nyberg, William Lind, Alf Kjellin, Såningsmannens chefre­daktör Berndt Hollsten och från en lång, lång rad andra, som inte medverkat i programmet, men som följt det hela från parkett och kuliss.

Redan innan programmet var slut började yngre som äldre att samlas bakom scenen och ropa efter Ulla-Britt. Utanför sceningången stod en massa flickor och pojkar med sina autografblock i högsta hugg, och när Ulla-Britt kom ut för att gå in i den väntande bilen, så stacks det ena blocket efter det andra i hen­nes hand. Ulla-Britt skrev och log, medan chauffören tåligt satt och väntade.

När kön av autografhung­riga avtagit började bilen så sakta glida fram genom det hurrande och vinkande människohavet. Polisen fick gå före och bana väg. En kung­lighet, filmstjärna eller annan be­römd person hade inte kunnat upp­märksammas och hyllas på bättre sätt än Ulla-Britt.

Ute på Strömmen låg Räddningskårens båt ”Ila” och väntade att få ta ombord Sveriges Honnörsflicka 1957 med sällskap för vidare be­fordran till restaurang Herrgårn, där en ”Honnörsbal” ägde rum till Ulla-Britts ära. Även på Herrgårn, där varenda stol som fanns att upp­bringa var upptagen, väntades hyll­ningar.

Direktör Håkansson med fru hälsade Ulla-Britt välkommen. Efter sångframträdande av Martha Ny­berg och Bertil Boo presenterade Hagge Ulla-Britt för Honnörsbalens gäster, varpå en härlig supé väntade.

Händelserika dagar

Det var en ansträngande men händelserik dag som Ulla-Britt hade bakom sig, när hon äntligen fick vila ut på sitt hotellrum. Fredagens program inleddes med att hotellets personal gratulerade till succén i Kungsträdgården, och med en frukostbricka, serverad på sängen.

Ulla-Britt kunde så ta del av morgontidningarna, som alla pre­senterade Sveriges Honnörsflicka 1957 i bild och text.

Honnörsflickan Ulla-Britt Lindström 1957.

På förmiddagen hämtades Ulla-Britt i den röda MG:n och kördes till Räddningskårens huvudkontor, där direktör Harry Engkvist väl­komnade och informerade om verk­samheten. Räddningskårens huvud­station ingick också i besöksronden, och med huvudstationens chef Stig Rudolph som ciceron studerade Ulla-Britt ambulanser, läkarvagnar och bärgningsbilar.

I ordercentra­len, huvudstationens hjärta, fick Ulla-Britt sända en hälsning till alla radiobilarnas förare — en hälsning som säkert blev ett angenämt avbrott i raden av sjukdoms- och olycksfallsorder.

Besök på Såningsmannen

På eftermiddagen var det Saxon & Lindströms tur att se Sveriges Honnörsflicka 1957 som sin gäst. Besöket inleddes med lunch, under vilken direktörerna Edvard Lind­ström och Raymond Sjöqvist talade.

Intresserad av hur en tidning kommer till fick Ulla-Britt följa alla procedurer som skall till innan den färdiga tidningen spottas fram ur tryckpressarna.

Resten av dagen strövade Ulla-­Britt omkring på Skansen, tog sin första bil-lektion i MG:n på Djur­gården samt njöt på kvällen av Kar de Mummas sommarrevy på Folkan.

 Drack kaffe med ”vaktparaden”

Lördagen och söndagen hade också ett digert program att bjuda på. Det var t. ex. shopping på NK, vaktavlösning vid slottet, där Ulla­-Britt förresten fick förmånen att dricka kaffe i Gustav III:s rum.

Det var bilfärd, i MG:n förstås, runt omkring i Stockholm och dess utkanter samt besök på Berns varieté och på Chinavarietén. Vi­dare tillbringade Ulla-Britt större delen av söndagen ute i skärgården ombord på Räddningskårens båt ”Ila”.

På måndagen gjorde Ulla-Britt en sista shoppingrond, innan hon började säga adjö till alla vänner, som hon under vistelsen hunnit få. Det kändes vemodigt för alla par­ter, kanske ändå mest för Ulla-­Britt.

— Samtidigt som jag är ledsen över att lämna Stockholm och alla snälla människor här, så är jag glad för att komma hem igen. Att stanna i storstan skulle jag aldrig kunna tänka mig så länge jag vet att jag behövs hemma på vår lilla gård. Men det har varit så underbart allt detta som hänt mig som Sveriges Honnörsflicka.

Som en underbar saga…

Allt har varit som en underbar saga — jag kan bara inte fatta att jag skulle bli den lyckliga. Så länge jag lever kommer jag alltid att tänka tillbaka på detta, ha det som någon slags sporre. Det värsta är att jag inte med ord kan beskriva hur tacksam jag är.

Ja, så sa Ulla-Britt innan hon vinkade adjö till representanter från Såningsmannen och Räddningskå­ren, och innan hon lämnade den vackra Mälardrottningen.

Näverlur i gåva

Beundrarbrev, presenter av olika slag m. m. har Ulla-Britt fått från sådana, som på något sätt känt att de velat visa henne sin uppskatt­ning. En överraskning i presentväg var en näverlur, som Per Erik Jonsson i Insjön hade gjort speciellt för Ulla-Britt, och som hon blev myc­ket glad över.

Paketet kom till Stockholm strax före Ulla-Britts avresa, och först sedan hon suttit på tåget en kvart kunde näver­luren hämtas ut. Vad var att göra? Ja, som vanligt stod inte Rädd­ningskåren rådlös utan körde ifatt tåget och i Uppsala fick Ulla-Britt sin näverlur. Om hon skall an­vända den när hon lockar hem koma på kvällarna hann hon tyvärr inte meddela förrän tåget mot Norr­land och hemmet hade satt sig i rörelse.

Såningsmannen 1957:29, ”40.000 hyllade Honnörsflickan i Kungsträdgården” s. 16-8, 25-26.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tema Mission News av Compete Themes.