”Grunnsun-Skörva” – öknamn och sockensigill

Första ”Skorven” 1985

Seden att använda särskilda ök­namn på personer från samma sock­en eller by har gamla anor i vårt land, och bygden nolaskogs utgör härvidlag inget undantag. Dessa ortsboöknamn florerade förr i – synnerhet på platser där männi­skor från olika trakter träffades, på marknader och mönstrings- platser. På Mo-marknaden eller på Sånga mo kunde sålunda höras tillnamn som Själa-kalva, Arnäs-stekara (eller -tjyva), Gide- gettren och Grunnsunn-skörva.

Vanligen ingick ett djur i dessa namn, med vars egenskaper personerna ifråga sammankoppla­des. Namnen var således nedsätt­ande på ett eller annat sätt – öknamn!

PASTORATSSIGILL

Det som gör sockenbo öknamn en särskilt intressanta, är att de ofta tycks ha samband med bilden i respektive sockens sigill! Själevad har exempelvis en kalv i sitt sigill, Nora en skorv, och Torsåker en karl.

När det gäller Grundsunda stö­ter vi dock på problem vid namn- uttolkningen. Grundsunda socken har nämligen alltid haft en fisk i sigillet, medan sockenborna kallats Grundsunda-skorvar! Fisk­en skall med all sannolikhet föreställa en strömming, och symboliserar därmed den stora betydelse denna fisk hade för grundsundabornas näringsfång. Fiskar som motiv i sigillen åter­kommer förövrigt i åtskilliga kustsocknar, men strömmingen fö­rekommer i Västernorrland endast i Grundsunda-sigillet (Höglin, 1935).

I Ångermanland börjar de för­sta socken- eller pastoratssigillen dyka upp på handlingar i början av 1600-talet. Av ut­formningen att döma är flerta­let med säkerhet formgivna av en och samma person. Grundsundasigillet användes tidigast, så vitt jag har funnit, på offent­liga handlingar (tionderäken­skaper m.m.) åren omkring 1620. Det är också vid denna tid (1610- och -20-talen) som grann­socknarnas sigill först kommer i bruk.

Den äldsta uppgiften vi har om dessa sigill härrör från år 1601 (cirka), då Johannes Bureus omtalar tretton pastoratssigill i Ångermanland. Bland dessa nämns Grundsunda Skorf!

Intres­sant nog tillägger Bureus också efter sigilluppräkningen: ”Så kalla de hwarandra”!

VARFÖR SKORV?

I en uppteckning från 1931 (ULMA) berättar Erik Hållander f. 1865, på tal om öknamnet, att skorv (skarv) betyder ”mask, larv eller krabbdjur, som brukar fastna i skötarna”. På Holma utanför Ultrå varnar namnet Skorvudden för just denna botten­skarv. Namnet skorv har med andra ord stark anknytning till fisket.

Bureus omtalar, som redan nämnts, en skorv i sigillet re­dan 1601, och påpekar att detta går igen i öknamnet. Det före­faller emellertid mindre tro­ligt att Grundsunda kan ha haft ett sigill med en skorv som mo­tiv, utan att det lämnat något avtryck efter sig bland urkun­derna !

Härmed blir frågan om vilka som är äldst – sigillbilderna eller öknamnen – särdeles in­tressant! Svante Höglin, som forskat om norrländska sigill, antar att framställningen av sockensigillen var centraldiri­gerad; ”att en kommitté, event. en tjänsteman i landstinget (landsskrivaren), fått i upp­drag att välja sigillbilder och låta gravera sigillen” (Höglin, 1937). Flertalet sigill verkar, som tidigare nämnts, vara ut­formade av samma person, och de kommer i bruk ungefär samti­digt.

Detta skulle sålunda förkla­ra varför sigillbilderna ofta illustrerade öknamnen, vilka annars knappast var något man stoltserade med! Höglin anser således att öknamnen varit upp­hov till sigillbilderna, och visar bland annat hur Själevads sockenmän genom omgravering av sitt sigill försökte ”bli kvitt sitt förhatliga ök­namn” (Köglin, 1937). Detta lyckades nu inte, och för Grundsundas del tycks det gamla öknamnet ha överlevt i 400 år med ”fel” sigillbild – tala om traditionsfasthet!

Skorvar finns dock som motiv i andra socknars sigill. Det bästa exemplet är Nora, vars sockenboöknamn följaktligen är Nora-skorv! Det är inte otro­ligt att fisken i Grundsundasigillet på otydliga avtryck kunnat tolkas som en skorv, och Grundsundas gamla sigill kan faktiskt förväxlas med det snarlika Nora-sigillet (det äl­dre)! I detta sammanhang är Lundströms anteckning intressant:

”-De tider då folk i större om­fattning flyttade ut från socken fanns ett gammalt talesätt att fråga prästen. Hur många skorvar har du stämplat i dag?”(!)

NYTT SOCKENSIGILL

Omskriften i Grundsundasigillet lyder SIGILVM GRVNSVN GIL. Det avslutande GIL leder osökt tanken till ett gille av något slag. Funderingar i denna riktning framlades först av Gottfrid Holmlund på 1920-talet, och det är onekligen en fascinerande teori. Detta GIL torde dock utan tvekan vara en ren felskrivning av det på andra sigill vanliga GEL, av gäll, dvs. pastorat.

När Grundsunda på 1700-talet får ett nytt sigill – en ganska dålig imitation av det äldre – är omskriften ändrad till GRVN SVNDA SOKNESIGIL. Sigillstampen – skänkt till hembygdsföreningen 1946 av fornminnesföreningen i Ö-vik – har innehavarnas namn inbrända på skaftet, och finns att beskåda på hembygdsgården.

Det nya sigillet var förmodli­gen ämnat åt sockenmännen (socken­stämman), medan det äldre skulle användas av kyrkan (kyrkoherden); det nyttjades en bit in på 1800-talet.

Det kan synas egendomligt att vi har valt att uppkalla denna hembygdsskrift efter ett gammalt öknamn, men har vi bland utsock­nes i århundraden varit just Grundsunda-skorvar så tror jag inte vi lider av det i fortsätt­ningen heller. Det symboliserar snarare den sammanhållning som har funnits inom socknen, och som hembygdsföreningen strävar efter att bevara!

Vi vet ju hur våra grannar i söder är – ”Arnäs-tjyva”: Den he­derligaste har bara stulit en gris! (Gammalt talesätt).

Leif Grundberg

Lars-Erik Edlund, Umeå, som i dagarna (23/3) doktorerar på en avhandling om ortsboöknamn, har bistått med bl.a. litteraturtips till denna artikel!

OTRYCKTA KÄLLOR:
Uppteckningar av W. Backman (ULMA).

TRYCKTA KÄLLOR:
Bureus, J.: Sumlen (Klemming, G.E.: Nyare bidrag… B III 1.2., Sthlm, 1886).

BEARBETNINGAR:
Holmlund, G.: Har ett gille funnits i Grundsunda redan under medel­tiden? (ÖA 28/1 1927).
Höglin, S.: Om fisk och fiske i våra gamla sockensigill. (Fest­skrift till Jämtlands läns sport­fiskeklubbs 25 årsjubileum 1935, Ö-sund, 1935).
Höglin, S.: Tre pastoratssigill från Själevad (Fornvårdaren VI, 1937).
Lundström, O.: Människoöden… (Bjästa 1978).

Grundsunda Skorven Nr 1 1985 sid. 2.