Omkring 300 arbetslösa kvinnor i Husum står utan möjligheter att få arbete utom hemmet.
Se där ett ortsproblem av stora mått som vållar stora bekymmer.
Industrin i Husum är strängt taget begränsad till sulfatfabriken och där har man inte användning för kvinnlig arbetskraft i någon omfattning.
Endast dår det gäller städning och liknande arbete kan kvinnor anställas och det är sålunda inte underligt att kvinnorna i Husum ropar efter arbete.
– Ja, det är det är ingen tvekan om att vi behöver arbete åt våra kvinnor, säger arbetsförmedlingens föreståndare Otto Lundström, när vi kontaktar honom.
Som ett litet bevis för tillgången på arbetskraft kan nämnas att när vi en gång i somras satte upp en liten lapp på en affischtavla i samhället för att få ett par kvinnot till ett arbete anmälde sig ett hundratal omedelbart!
Det talar sitt tydliga språk om situationen.
Tråkigt nog brann ju en typisk kvinnlig industri, Larssons Glasspinnfabrik, och även om den bara sysselsatte ett 20-tal så var det alltod något.
Nu kommer dessvärre den industrin att flytta från orten, om ryktet talar sant, och situationen blir inte bättre av det.
I Dombäck finns ett plåtslageri med 2-3 kvinnor anställda och så finns det en handskfabrik med några hemarbetare, men det är också allt.
Här finns alltså utrymme för kvinnlig industri och kommunen är säkert villig att hjälpa i den mån man kan om det är någon som vill ge sig på saken.
Det skulle säkert mottagas med största hjärtlighet av både kommun och enskild, slutar hr Lundström.
Fritt fram alltså företagare av alla de slag.
Nya Norrland 10 september 1955.
Korpenklo
